Hej allesammans!
Nu har vi befunnit oss på svensk mark i tre veckor och inser att det är dags att avsluta bloggen. Vi har precis haft en presentation om vår resa för lärarna inom hälsovetenskap. I veckan ska vi delta i en "studera utomlandsmässa" på LTU. Vi har berättat många historier om vår tid i Liberia och Tanzania för nära och kära, men det är svårt att förklara hur bra vi haft det, vilka minnen vi skapat och vilka underbara personer vi träffat. Vi längtar tillbaks!!!
Just nu befinner vi oss återigen i Luleå och arbetar på vår C-uppsats som börjat ta form. Det har varit svårt att gå från afrikas "chillstil" till svenskarnas effektivitet. Vi har minst sagt varit trögstartade och tagit många korta dagar i skolan... Det är svårt att koncentrera sig när det ända vi vill prata om är Liberia.
Vi stötte på en del kulturkrockar under vår tid i Liberia, men konstigt nog så upplever vi det även i Sverige, trots att det här ska vara "hemma".
1. KRANVATTEN!!!! Vilken lyx att slippa konka på tunga vattenflaskor från mataffären. Här behöver man bara slå på kranen för att släcka törsten.
2. Dusch. Att kunna stå hur länge man vill och njuta av varmvattnet (vatten överhuvudtaget?!!), är en obeskrivlig känsla. Så fort man blir lite svettig kan man ta del av lyxen, HEJDÅ fuktiga tvättlappar!
3. Adjö svettiga dagar, tjena kylan! Vi befinner ju oss i Luleå, där det är en 40 graders skillnad mot Liberia (från 35 grader till minus 5)
4. ICA/Willys/Hemköp/KONSUM, you name it. WE LOVE YOU. Ni har ju allt!!!!! (Utom alkohol.... Vi kan inte påstå att vi saknat systembolaget).
5. Svensk sjukvård! Ida hade ett envist sår i två veckor i Afrika. Det räckte med 2 dagars antibiotikabehandling för att det skulle läka. Vi älskar svensk sjukvård! Och ni som klagar på 3 timmars väntetid på akuten. Tänk dig för en gång till innan du klagar, du slipper amputationer och trycksår och får komma därifrån med livet i behåll.
6. Att vistas ute på kvällen. Tänk vad härligt att kunna gå hem som ensam tjej när det är mörkt ute. Vilken frihet!
7. Dansandet på nattklubb. Tjejer, ni kan "porrdansa" hur mycket ni vill, i fortsättningen kommer vi inte att stirra och sucka åt er. Er dans är inget jämfört med liberianernas. Vamos!!
8. Svenskarnas punktlighet. Vad skönt att veta att om man bestämmer en träff klockan 13.00 så kommer personen i tid, om inte lite innan. Worst case scenario: Du får vänta i 10 minuter. Här slipper man i alla fall vänta i 45 minuter innan man får reda på att personen man har bestämd tid med befinner sig i ett annat land.
Tack alla ni som följt våran blogg, vi har varit lite dåliga med uppdateringarna mot slutet. Men vi var upptagna med att leva livet och ta vara på vår tid i Afrika.
KRAM!
/ Carolina&Ida
Hej allesammans!
Vi måste dela med oss av en ”rolig” händelse som skedde natten mot onsdag. De senaste tre dagarna har vi bott på ett ”tält camp” mitt ute i savannen. Vi var lite oroliga för de stora djuren som stryker utanför tältet om nätterna. Men det var i onödan! Vår värsta mardröm blev istället musen Diablo som ville värma sig hos oss inne i tältet. Diablo är ingen blygsam typ, utan tog för sig av Idas chips mitt i natten. Smaken är som baken och kanske var han inte särskilt förtjust i ”Hot Sweet Chili”, för han valde att klättra upp på nattduksbordet mitt i natten för att ta sig en titt på de olika tesorterna som fanns där. När han inte hittade något som föll honom i smaken så gav han ifrån sig ett fräs, vilket väckte oss. Vilken fräck typ, att väcka oss mitt i natten. Efter det kunde vi inte somna om, utan fick ligga vakna och lyssna på hans tassande och knaprande. Morgonen därpå frågar vakterna hur vi sovit, varpå vi svarar att det varit en sömnlös natt då vi haft en mus i tältet. De skrattar och svarar ”Ja, ni är ju ute i det vilda”. Jo tack, vi vet. I natt sover vi på hotell, vilket vi är tacksamma för då vi har en hel del sömn att ta igen.
Vi har en safaridag kvar, men vet inte hur det ska kunna slå det vi redan fått uppleva. Enligt vår guide har vi nämligen haft väldigt tur, då vi har sett de flesta djur och vissa även på riktigt nära håll. På söndag åker vi till Zanzibar, då blir det lata dagar på stranden!
KRAM!
/ Carolina&Ida
Hej allesammans!
Nu befinner vi oss äntligen i Tanzania. Ni som har följt oss från starten vet att när det kommer till flygresor så stöter vi alltid på problem. Resan från Liberia till Tanzania var inget undantag. Här kommer hela berättelsen:
Som de flesta svenskar så vill vi vara ute i god tid och stiger därför upp 05.00 för att vara på flygplatsen 2 timmar innan planet lyfter. Det här var vi tvungna eftersom flygplatsen ligger 1 timme utanför Monrovia. Vi åkte till flygplatsen i 2 bilar, varav ena givetvis krånglar när vi närmar oss flygplatsen. Men vad gör det när vi befinner oss 10 minuter ifrån flygplatsen? Istället fick vi köra väldigt långsamt de sista minutrarna. När vi väl anländer till flygplatsen frågar vi vart vi ska checka in. Till svar får vi ett skratt ”Det bolaget flyger inte härifrån. Ni ska till Monrovia”. PANIK. Finns det en flygplats till?!! Paniken börjar smyga sig på när ytterligare två personer bekräftar att vi befinner oss på fel flygplats. I ren panik kastar vi oss in i bilarna men inser snabbt att ena bilen inte är körbar i den hastighet vi behöver färdas i. Det blir ett snabbt hej då till ena vännen, vi knölar in oss i den andra bilen och kör i ilfart. MEN. Vi kommer inte så långt innan vi inser att vi behöver tanka. Bensinmacken vid flygplatsen är smockfull och vi chansar på att vi åker förbi en annan mack på vägen (Frågan är om det är en slutsats i ett utvecklingsland?). Men någon gud hör våra böner och vi passerar en bensinmack. MEN. Får vi någon bensin? Det vet vi inte än idag, för bensinmätaren stod fortfarande på noll. Vi chansar och kör vidare. Vi passerar en tredje bensinmack och tänker att vi tar det säkra före det osäkra. Dumt val då att tjafsa med killen som betjänar bensinmacken, men samtidigt befogat då han tydligen aldrig hört uttrycket ”tid är pengar” och slöade lite väl mycket med tankningen. När vi kör vidare står mätarställningen fortfarande på noll. Med gasen i botten och enligt mätaren noll bensin i tanken, anländer vi till den lilla lilla flygplatsen i Monrovia (som för övrigt låg 5 minuter ifrån vårt boende). Det första vi får höra här är ”You’re late!” Jo tack, vi vet! När vi delar med oss av vår hemska morgon får alla sig ett gott skratt. Vi fick checka in! MEN! Tror ni att det tar slut här, så känner ni oss inte tillräckligt väl. När vi går igenom säkerhetskontrollen ber de om våra certifikat för gula febern. HOPPSAN, Idas ligger nämligen i hennes incheckade bagage (som dessutom är inplastat). Tack och lov så befinner vi oss i Liberia, vilket innebär att det inte var svårt att få fram i efterhand.
Vi mellanlandar i Ghana där vi måste checka in på vårt flyg som tar oss till Addis Ababa. Vi tyckte att vi hade haft tillräckligt med otur, men icke! Vi finns inte med i systemet, vilket innebär att vi inte finns med på passagerarlistan. Vi hade 20 minuter på oss innan flyget skulle gå, så när karln börjar hjälpa 10 personer samtidigt så blir vi stressade och vårt tålamod börjar ta slut. Till slut får vi ett handskrivet boardingkort och får stiga på planet. *Puh*. Skönt att vi slipper stressa i Addis Ababa där vi har 3 timmar mellan flygen, tänker vi. Eller?! Vi följer anvisningarna till terminal 2 som flygvärdinnorna informerat oss om. När vi anländer reagerar vi på att vårt flyg inte står med på skärmen på avgående flyg. Men vi ska åka så sent (00.50), så vi antar att det beror på att de sena flygen inte börjat visas än. Vi har ju gott om tid. När vi inser att de visar de tidiga morgonflygen frågar vi vid informationen om vart flyget till Kilimanjaro går och får svaret ”terminal 1”. Irriterade går vi till säkerhetskontrollen där de frågar oss vart vi ska, varpå vi svarar ”Kilimanjaro”. ”You are in a hurry!” svarar karln. Va?! Vi har ju 2,5 timme på oss säger vi. Han nickar och säger åt oss att vi måste gå före den långa kön till säkerhetskontrollen för att hinna. Som förvirrade höns leds vi förbi den långa kön, med irriterade resenärer när vi passerar dom. Stressade går vi barfota från säkerhetskontrollen till shuttlebussen (Vi hade ju bråttom?!). Väl där får vi vänta ensamma på bussen som ska ta oss till terminal 1. Busschauffören tar emot två stressade svenskor och meddelar oss skrattandes att vi inte alls har bråttom. Vi anländer till terminal 1 med 2 timmar tillgodo där vi får informationen att man behöver vara vid gaten 30 minuter innan avgångstid(?!!!). Vi hinner med andra ord äta middag i lugn och ro och spela plump tills vi ledsnar. När vi väl kommer på flyget så är det 40 minuter försenat TYPISKT.
Och om ni tror att det tar slut här så har ni fel. Vi anlände klockan 5 på morgonen och hade en 45 minuters bilfärd till hotellet. ”Vi sover i bilen” tänker vi. Men ICKE. För gräshoppan Bosse åkte snålskjuts. Ha nu i tanke att detta är en afrikansk gräshoppa, vilket innebär att den är större än de kackerlackor vi stött på i Liberia. Bosse upptäcktes först i Carolinas knä, men efterom det var kolsvart i bilen så viftades han bort utan någon större eftertanke. Värre var det när Carolina såg honom på nackstödet framför sig och insåg vad hon haft i knät. Värre blir det, eftersom Bosse hade spring i benen och inte ville sitta still. Stackars Ida förstod ingenting när Carolina slängde sig mot henne med en blandning av skratt och gråt. Ida fick hålla Carolina i handen under hela bilfärden. Inte kunde vi väl säga till vår guide att vi hade en stor insekt i bilen, vad skulle han tro om oss som skulle på safari och bo på savannen?!
Nu är det dag 5 och vi har hunnit med en hel del safari. Vi har bott på lyxhotel (i jämförelse med boendet i Liberia) och äter trerätters till middag varje dag. Vi har det bra med andra ord!
KRAM!
/ Carolina&Ida
Hej allesammans!
Ännu en gång: ursäkta för den dåliga uppdateringen! Vi kan meddela er att vi i veckan har tagit en fika med Hussein. Detta resulterade i en erbjudan att få använda tvättstugan också, man tackar! Har vi sagt att gratis är gott?
Förra helgen bestod av flera dagsutflykter. Eftersom vi bara har en vecka kvar så har schemat varit fullspäckat. I lördags åkte vi till "Kpatawee", ett vattenfall som ligger en bit bort (5 timmars bilresa, enkel väg). Egentligen ligger det inte så långt bort, men eftersom vägarna är i ett sånt dåligt skick så tar det några extra timmar. Efter 5 plågsamma timmar i bilen så kommer vi äntligen fram och inser att de 5 sista kilometrarna dit består av översvämmade vägar. Vi ställdes inför ett dilemma: Gå igenom skogen eller vända och åka hem? Vilket alternativ tror ni att vi valde? Vi körde till närmaste "by" i förhoppning om att få hjälp att ta oss dit och människorna pekade inåt skogen och sa "kör över åkern så kommer ni lite närmare". YES, tänkte vi. Nu löser det sig!
MEN. Runt hörnet väntade nästa översvämmade väg. Vi fick gå sista biten. Men det var det värt. Äventydliga som vi är så var vi tvugna att ta oss så nära som möjligt till vattenfallet.
Vi ålade oss ut över ett betongrör a la "Fångarna på fortet" för att få fina bilder med kamerorna.Vi hade hoppats på en lugn hemfärd, men så blev det inte. Efter halva vägen ville några liberianer åka med på flaket hem. "4 stycken får åka med" säger vi. När vi till slut anlände i Monrovia släppte vi av 8 liberianer.
På söndagen tog vi oss till Monkey Island, vilken upplevelse! Kanske hade vi låga förväntningar, för vi väntade oss små apor på en ö, men möttes istället av stora schimpanser. Vissa tokigare än andra, som försökte ta sig ut till båten och kastade kokosnötter på oss (AJ?!). Försmak på safari, nu vill vi ha mer!
Denna vecka har varit relativt lugn med korta dagar på sjukhuset. Men man är inte så kaxig när man har feber i Afrika, vilket Ida dessvärre fått uppleva.
Vi må ha varit goda vänner redan innan vi åkte till Afrika, men nu har våran vänskap nått nya höjder. Häromdagen fick vi uppleva vårt mest intima ögonblick hittills ihop. Detta då Carolina sträckte sig efter telefonen som låg intill Ida, samtidigt som Ida böjde sig framåt för att äta från sin pizza. Ögonblicket varade i ett par sekunder, men kändes längre än så. Där satt vi nämligen med ögonkontakt, på ett avstånd där det hade räckt med att någon putat på läpparna för att det ska ha resulterat i en kyss. Ögonblicket passerade och vi inser att händer det inte nu så kommer det aldrig att hända. Vi är och kommer alltid att förbli endast vänner.
Med denna bild i huvudet avslutar vi inlägget med nyheten att några vänner anordnar en "hejdå"-fest till oss imorgon. Spännande!
KRAM!
/Carolina&Ida
Hej allesammans!
Som ni kanske har förstått så spenderar vi en del tid vid Svenska ambassadens pool. Det har vi gjort i 4 veckor nu. Men det är ju inte endast poolen vi använder. Då och då använder vi även deras duschar. Häromdagen när vi låg och solade kom en okänd man fram till oss. Vi suckade och sa för oss själva
"Nu ska han minsann fram och hälsa på dom unga tjejerna..". Vi hälsade lite kyligt. Men denna kyla försvann snabbt när han presenterade sig som Hussein, ägaren av compoundet vars pool och dusch vi så flitigt använt.
"Do you live here?" frågar Hussein. Lite skamset svarar vi att det gör vi inte, men att tanken var att vi skulle bo i hans andra compound, men att det till slut blev granncompoundet, då hans var fullbokat. Men trevlig var han och sa att han hört talas om oss och att om det var något vi behövde så var det bara att höra av sig.
Givetvis ville han ha vårat telefonnummer... Strax därefter fick vi ett samtal från Hussein. Han hade en kompis som var i behov av sjukgymnastik.
Såklart. Och inte länge efter att vi lagt på får vi ett sms som lyder "Nästa gång ni är på besök, kom förbi mitt kontor för en kaffe".
"Fan", tänkte vi. "Vi svarar senare" sa vi och
några timmar blev till några dagar. I slutet på veckan slår det oss att vi inte svarat. "Vi svarar i helgen" säger vi och går till poolen. Vi hinner ligga där i 5 minuter tills Hussein dyker upp. Skamset skyller vi på att vi inte haft pengar på telefonen. Hussein och hans fru lägger sig olustigt vid poolen. Anställda kommer med vattenpipa åt paret tillsammans med fyra flaskor vatten. Två var givetvis åt oss.
Pinsamt, eftersom vi hade våran 1,5 L-flaska stående alldeles intill oss, men inte tackar man nej till gratis vatten. Så inte nog med att vi snyltar på hans compound, vi får även gratis dryck till poolhänget. Vi insåg vid detta ögonblick att vi måste ta en kaffe med Hussein nästa vecka.
Tills vidare väljer vi en annan pool. Behöver vi nämna att Hussein även ringde i helgen?
Vi svarade inte.
KRAM!
/ Carolina&Ida
Hej allesammans!
Vi mår bra, faktiskt så bra så att vi (Förlåt Jossan), inte vill åka hem... Får vi stanna?
I fredags hände en väldigt rolig, och såklart pinsam, grej. Vi har tidigare pratat med sjukgymnastassistenten Nuwoe om hur vi gärna hade velat köpa söta sjukhuskläder som hon har på sig på jobbet. Hennes sjukhuskläder är nämligen väldigt söta med olika tryck på, t.ex. tecknade djur. I fredags när vi kom till sjukhuset så ropade hon på oss och sa att hon hade tagit med sig varsin uppsättning kläder till oss. "Vad snällt!" tänkte vi. Tills hon sa att detta var plagg som inte passade henne längre. Vi reagerade nämligen eftersom hennes storlek på kläderna är nästan vår dubbla.. Hon tar fram två enfärgade byxor och tröjor (hon hade missat detaljen att vi ville ha de med tryck på). Vi har inte riktigt lärt oss att säga nej än, så vi gick in i "omklädningsrummet" (dvs. undersökningsrummet) för att byta om. Vi diskuterade hur vi skulle ta oss ur situationen, men sen kom lösningen. Det var nämligen två Idor som fick plats i ett par byxor. Inte så konstigt egentligen, då kläderna är bortskänkta från USA, där L (som det var på kläderna...........) motsvarar XXL i Sverige. Vi visade henne och lyckades skratta oss ur situationen.
I fredags var vi bjudna på tjejmiddag med Anna&Charlotte som sedan övergick till en förfest med trevligt folk. Kvällen startade på Sajj (obligatorisk närvaro en fredagskväll), men avslutades på ett annorlunda sätt. Vi hamnade nämligen på en genuin liberiansk nattklubb, där vi åt kött som vi hoppas var ko(??), men man vet aldrigt.. Det är inte ovanligt att liberianska tjejer kommer fram och vill dansa väldigt närgånget med oss, lite oklart om det verkligen är "vänskap" som dom är ute efter...
Lördagen var en bakisdag i sängen men avslutades på Lila Brown där det var spanskt tema. De slagna hjältarna försökte socialisera i soffan, men gav upp relativt tidigt (02.00 är tidigt i Liberia). Men det var en trevlig kväll!
Söndagen bestod av en dagsutflykt till ett "zoo" där vi fick se krokodiler, strutsar och kossor. Exotiskt. Därefter blev det lite beachvolleyboll på Myrtle beach med ett gäng latinos. Ida fick en hel folksamling runt sig när barnen ville kramas och plocka snäckor. Ida kanske måste checka in fler bagage om hon ska få med alla söta barn hem...
KRAM!
/ Carolina&Ida
Hej allesammans!
Bloggrekord igår, 86 besökare. Vilka är ni allihopa?!
Jag behöver en stor stark, svart man som kan handskas med min kärlek. Ja, det är sången vi sjunger på varje dag. Jag skulle rekommendera att alla lyssnar på "Waist&Power" med 4x4, för den kommer att gå på repeat på varje förfest! Och ni ska veta vad liberianerna älskar att höra oss sjunga på den. Varje gång blir det en folksamling runt oss, med män som skrattar. Och detta sker ofta på rehabiliteringscentret, kanske inte så professonellt...
Fredagen var ingen vanlig dag, för det var fredag den 13e! Skoja bara... Eller, det var det faktiskt, men nu syftar vi mer på att Ida fyllde år! Och det är inte varje dag man fyller år. Och det är absolut inte varje dag man firar en födelsedag i Liberia. Dagen började med "skönsång" från Carro. Men denna skönsång var blek i jämförelse med sången som Ida fick på sjukhuset. Där fick hon sång både på engelska och swahili. Inte illa! Som födelsedagspresent från JFK-hospital så fick Ida utföra kontrakturprofylax på strokepatienter och patienter med stelkramp. Vilken gåva! Efter arbetspasset skulle vi till det finare (och därmed dyrare) fiket på Hotel Royal för att fira med tårta. Tystnaden som uppstår när personalen på rehabiliterinscentret tror att de alla är medbjudna och ska bli bjudna på tårta (9x80 kr.......), Därefter blev det ytterligare sång, men denna gång på fiket då några amerikaner började sjunga när ljuset på tårtan tändes. I inlägget innan skrev vi att vi ätit världens godaste tårta. Vi tar tillbaks det. NU har vi gjort det. Kvällen spenderades med vänner där det grillades och dracks bubbel. Kvällen avslutade givtvis på Sajj (Monrovias svettigaste, men bästa, nattklubb).
Helgen har bestått av små utflykter och lördagskvällen avslutades med singstar fram till klockan 06.00 på morgonen... Men vad gör ett fåtal timmars sömn när det vankas poolenhäng dagen efter?
KRAM!
/ Carolina&Ida
Sol&Bad vid poolen
På väg till Robertsport
Daniel&Ida på Robertsport
När det regnar passar vi på att duscha ute!
Prince fixade färska cocosnötter åt oss!
Surflektioner
Ost&Vinkväll a la Kiruna
Middag på Golden Beach
Robertsport
Golden Beach
Obligatorisk hoppbild
Robertsport
Robertsport
Daniel vid stranden
Golden Beach
Ida fyllde år!!
Grillfest för födelsedagsbarnet!
Hej allesammans!
Veckan började med det vanliga morgonmötet. Men det här mötet blev inte som de andra. Då den liberianska engelskan är väldigt svår att förstå, så vet vi inte vad som gick fel, men mötet avslutades med det tredje världskriget. Av det lilla vi förstod så handlade det om utskrivning av hjälpmedel. Det sjuka är att det högljudda bråket skedde framför patienterna. Och ingen verkar bry sig? Och som om detta inte var nog, så skulle dom idag (torsdag) ha ett möte om incidenten. Det inleddes med att chefen sa att det var oacceptabelt att bråka framför patienterna. Vad händer? Efter att alla ber om ursäkt drar bråket igång igen, ännu en gång framför patienterna. Har dom kommit fram till något? Vi tror inte det.
Hur ska vi klara oss när vi kommer hem?? Nu har vi vant oss med en livsstill där vi behandlas som kändisar. Vart vi än går är det folk som stirrar, pekar, vinkar, visslar, hälsar och ropar komplimanger efter oss. Häromdagen skulle vi till Cellcom och fixa internet. Vi hade fått höra att det här är en bökig process som ofta tar flera timmar. Taxichauffören sa att det kunde ta flera timmar, beroende på hur mycket folk som är där. I måndags när vi skulle dit var det strålande sol och vi var riktigt otaggade på att spendera eftermiddagen inomhus. När vi kommer dit ser vi att det är fullsmockat och vi antar det värsta. MEN. Vad händer?? Ivriga försäljare springer fram till oss och försöker sälja på oss de dyraste paketet. Vi säger att vi är ute efter det billigaste paketet, men trots detta är vi ändå eftertraktade kunder. Försäljarna börjar nämligen öppet att bråka om vem som ska hjälpa oss. En dragkamp om vår dongel startar. Väldigt pinsamt. Den större försäljaren vinner dragkampen och tar med oss till väntrummet. Det är smockfulllt. Men vad gör det när man är en ung svensk tjej i Liberia? Vi får nämligen gå före alla andra kunder och använda oss av ”business line”. Vi är klara inom 10 minuter. Behöver vi nämna att internet suger?? Eftermiddagen spenderades i strålande sol vid poolen.
I tisdags jobbade vi på vår allmänbildning och blev experter inom economic development, micro-insurance och rroman gypsies. Vi var nämligen på ”Nerd night”, där olika presentationer hölls. Mycket intressant! Men kvällens höjdpunkt var när bordet bredvid oss beställde in en födelsedagstårta till ett av sällskapet. Vi fick givetvis smaka och ÅÅ vad vi njöt. Bästa chokladtårtan EVER.
För övrigt så har nedräkningen börjat!!!! Nedräkningen till när våra extraföräldrar kommer hem med våran långa lista av svenskt godis. MUMS!!!!!!!!!!
Och sist men inte minst, Ida har en bekännelse...
Mamma Maria, igår gjorde Ida det hon lovade dig att inte göra, förlåt förlåt förlåt.. Hon åkte motorcykel i Liberia... Men Carolina slapp hämta henne på bårhuset så det gick bra!
Pappa Lars, du behöver inte vara orolig, Carolina har inte åkt motorcykel.. än...
KRAM!
/Carolina&Ida
Hej allesammans!
Vi nämner ständigt den liberianska tiden och många av er tänker säkert "Ska dom inte lära sig snart?". Och ni har alldeles rätt! Det krävs bara 4 veckor för att två unga tjejer ska lära sig. Härom dagen skulle vi upp till den medicinska avdelningen med sjukgymnasten Sam. "We will go up to the ward at 9, right?" säger han till oss. "Absolut", tänker vi. MEN. Vi har den liberianska tiden i bakhuvudet och väntar oss att det kan bli senare än så. Jajamän, 09.30 när vi fortfarande sitter och väntar går Sam bort för att köpa frukost....... 10.15 kom vi äntligen iväg till avdelningen. Men vi förberedde oss för det värsta och hade vår kära kortlek nära till hands under väntan.
Igår gick vi upp tidigt för att bege oss till Robertsport med ett gäng kompisar. Bilfärden tog 3 timmar och var minst sagt skumpig. När vi väl kom fram stod beachvolleyboll och surfning på agendan. Det var inte alla som vågade sig ut och tur var nog det, för Augustine (vår liberianska surflärare) hade nog fått hjärtstillestånd om han fått se flera tuttar. Nipslip och flashningar i stuk med "girls gone wild" var inget ovanligt. Men med tanke på att det ända vi betalde honom för lektionerna var ett mål mat, så ser vi "tuttchokarna" som en del av betalningen. Nästa gång får vi förbereda oss med en t-shirt över. Gärna inte vit?
Eric Rylén, vi saknar dig! Men nu har vi äntligen hittat din ersättare, nämligen din tvillingbror från Trollhättan, Daniel. Herregud, vad ni är lika både till sättet och till utseendet...
Vi har inte haft besök av våran favoritinsekt, kackerlackan, på ett par dagar (Vart har alla våra husdjur tagit vägen?!), men dom kommer minsann och hälsar på oss i sömen. I natt vaknade Ida i ren panik av att hon hade två kackerlackor i sängen. Hon var alldeles övertygad och "vaken", såsom hon brukar vara mitt i natten (som den där gången i Kiruna då Carolina väcktes av Ida som hade svårigheter med att väga sitt huvud på kudden. WTF?). Efter några skrik och lite hysteri, kunde vi somna om. Men det var inte långvarigt. En timme senare vaknar Carolina av att en snabb jäkel till kackerlacka springer upp längs hennes arm. Hysteriskt skriker hon på Ida som tvingas lysa med ficklampan medan Carolina sökte igenom sängen. Men ännu en gång fanns det ingen kackerlacka där.. Det kanske är Åkes och Berts andar som förföljer oss i sömnen??
Vi avslutar inlägget med ett par bilder från förra veckan.
KRAM!
/ Carolina&Ida
Hej allesammans!
Idag har vi gjort stan! Vi vågade oss ut med våran inhemska guide och vakt från compoundet, Prince. Stackarn fick följa med oss från butik till butik i 35 graders värme. Ni ska veta, att det är inte enkelt att shoppa i Monrovia. Men är man envis så kan man hitta en nål i en höstack och komma hem med ett helt okej klädesplagg. Det var väldigt skönt att kunna gå på stan utan att ha en massa karlar efter sig. Prince skrämmer bort dom!
Alla vet att charmen med att resa är att man upptäcker och provar på nya saker. Men hur många kan säga att de festat med FN-trupper, där männen är i samma ålder som ens egna föräldrar? Förra lördagen skulle bli en ganska lugn kväll, med en fest hos FN-volontärerna, men slutade på en kinesisk nattklubb med gungande dansgolv, där ”Papa Marino” och hans partners in crime betalade drink efter drink. Och kvällen slutade inte här… VARNING!! Vill ni inte bli besvikna på oss, var vänlig sluta läsa här.
Som sagt, så blev det en del dricka för alla inblandade, även chauffören….. Ni som känner oss, vet att vi är ansvarsfulla tjejer. Eller hur? MEN. Den kinesiska nattklubben låg ca 15 minuters bilfärd från stan. ”Papa Marino” som agerade chaufför, hade druckit en hel del… (Vi går inte in på detaljer). Inte nog med det, vi satt 5 personer i baksätet. Förlåt mamma och pappa. MEN VI ÖVERLEVDE!
Alla tyckte att vi var fjantiga (alla kom från olika nationer och där är det inte lika strängt med att dricka och köra). Men vi vill inte hamna på JFK-hospital, så det där gör vi inte om! Till vårat försvar så ringde vi vår taxichaufför, även fast alla tyckte att vi var löjliga, men han sov… Papa Marino erbjöd att ordna Idas 23-årsfest, men vi tackade snällt nej… Vi ska ju faktiskt äta tårta!
KRAM!
/libCarolina&Ida
Hej Allesammans!
Många undrar hur vi har det här nere och ni skulle bara veta.. Vi må kanske inte ha en dusch och har en och en annan kackerlacka till husdjur (har vi berättat att vi fått tillökning? Kackerlackan Orvar och råttan Robert). Vi var ju tvungna att ersätta kackerlackorna Ove och Ynge och ödlorna Åke och Bert (RIP). Men vi har det bra och mycket är tack vare våra extraföräldrar som tar så väl hand om oss. Inte nog med att Kristina och Per förser oss med mat, erbjuder sig att handla med svenskt godis till Liberia åt oss, utan vi har till och med fått en egen tvättdag hos dom. När vi saknar våra föräldrar hemma (vilket vi faktiskt gör, åtminstonde ibland……), kan vi gå hem till Kristina och Per och bli omhändertagna. Så föräldrar, lärare och Jossan: Ni behöver inte oroa er för oss! Den här veckan har vi också börjat ta oss friheten att besöka den Svenska ambassadens pool. Väldigt praktiskt, då den ligger 10 meter från vårat Compound. Lite vardagslyx sådär.
Ikväll ska vi äta middag med de nya svenskarna, Anna och Charlotte. De är två studenter från Lund som ska praktikera på Action aid i 6(!!!) månader. Världen är allt liten, för det visar sig att Carolina och Anna gått på samma skola tillsammans i Sollentuna. Efter middagen blir det (såklart) party party. Juan fyller år!
KRAM!
/ Carolina&Idalib
Hej allesammans!
Oops, we did it again… Ännu en gång har vi varit exemplariska svenskar, som aldrig kan lära sig den Liberianska tiden, utan är så punktliga. I måndags spöregnade det när vi skulle till sjukhuset. Precis innan vi skulle gå, får vi ett samtal från vår omtänksamma sjukgymnast, Sam. Han tyckte synd om oss som skulle behöva gå en 10 minuter lång promenad till sjukhuset i spöregnet. Istället erbjöd han sig att hämta oss med sin bil. ”GUD, så snällt”, tänkte vi. ”I’ll pick you up in 10 minutes”. Vi väntade inomhus i 10 minuter, innan vi klev utanför dörren. Vi vill ju inte bli blöta! Vad händer?? Jo. Vi står och väntar i spöregnet i 20 minuter. Helt dyblöta, väljer vi att gå tillbaka och vänta på vår veranda. 5 minuter senare får vi ett sms som lyder ”Don’t worry, I’ll come for you”. 10 minuter senare ringer det på telefonen ”I’ll be there in 5 minutes”. Med den liberianska klockan i bakhuvudet, går vi ut 10 minuter senare. Vad händer?? Det lilla torra vi blivit under väntan, försvinner snabbt då vi står i spöregnet i 15 minuter till. När Sam väl anländer säger han ”Oh, you’re so wet!”. Vad hade han förväntat sig? Det slutade med att vi anlände till sjukhuset 1 timme försent, betydligt blötare än vad vi varit om vi valt att promenera i regnet till sjukhuset. Som grädden på moset, satt alla och väntade på oss. Vi var faktiskt en timme sena till måndagsmötet. Oops.
KRAM!
/ Carolina&Idaili
