Carolina&Idas resa

 

De senaste dagarna har bestått av ångest, ångest och ytterligare ångest. Och därefter lite mer ångest. Vi har nämligen blivit trakasserade av killarna från bårhuset i ett antal dagar. Man tycker ju att de borde förstå att 5 ignorerade samtal på en eftermiddag innebär att man fått dissen. Men icke! Istället får man sms som lyder "Hi Carolina, I have been calling you, but unable to get to you. Are you okey?... A friend is a study shelter, he.... finds a treasure.". Huh?!!! "Vi måste stå på oss", tänkte vi. Så när de ringde för tredje gången på fredag förmiddag svarade vi i telefonen. Han sa att han ville äta lunch med oss, varpå vi svarade att vi inte kunde. Han frågade istället om han kunde ringa oss senare på eftermiddagen för att prata. "Talk about what?" frågar vi. "Just talk..." svarar Willie. Varpå vi svarar "To be honest? I don't want to be impolite, but there's no point in you calling us, because we don't understand what you're saying". En nedstämd Willie säger att vi ses på måndag. SKÖNT. När vi trodde att vi avstyrt dessa samtal, börjar hans kompis Elijah ringa istället. SUCK.

 

Ja Magnus, vi lyssnade på Morris. MEN. Även han är ju liberian, så ger man honom ett finger så tar han hela handen. Det började med att han var den vi vände oss till när det blev jobbigt med killarna från bårhuset. Det var han som sa till oss att vi måste stå på oss och våga säga nej. Att vi inte behöver tacka ja till alla erbjudanden vi får. Vad händer?? Vi får ett sms från Morris som förändrar allt. Smset löd "Please don't refuse offter from me again. Today I bought you banana. You only took one, Ida none. Morris". Huh?!!! De vänliga råden han givit oss de senaste dagarna gäller visst inte honom. Vi antar att han är undantaget?? Vid midnatt fick vi ytterligare ett sms från Morris, som löd "We are going out on sunday along with my little brother. His name is Justin. Morris". Vi vet inte riktigt vad som händer om vi säger nej? Om han får spel när vi nekar frukt, hur ska han då reagera när vi nekar en utekväll? Inte nog med det, på lördag morgon vaknade vi efter 4 timmars sömn av att han ringer oss klockan 08.00 (en LÖRDAG?!!). Strax efter får vi ett sms: "Sorry for calling you guys to soon". "Bra att han inser att han ringer för tidigt" tänker vi. ICKE. 5 minuter senare ringer han en gång till. Då svarar vi upprört och väser att vi sover. Han skulle återkomma senare under dagen, vilket han inte gjort än *pust*.

 

För att lugna er där hemma, så ska ni veta att sjukgymnasten Sam tar väl hand om oss. Igår ringde han bara för att kolla läget, då vi tidigare under dagen beklagat oss och sagt att vi inte känner oss lika trygga längre. Och för er som tänker "Hur går det med uppsatsen egentligen?" kan vi lugna er och säga att det går bra. Eller? Jodå, på måndag ska vi ha vår första intervju med ansvarig sjuksköterska på Medicinavdelningen. Och i fredags var vi på ett barnhem för övergivna barn med cerebral pares. Väldigt annorlunda mot Sverige och det var väldigt jobbigt att se hur begränsade resurser de har, där barnen bara satt i en ring på golvet och lekte med saker som hittats på gatan, t.ex. en pillerburk. Här fick man se hur stort behovet av sjukgymnaster är, men det är inte mycket Sam kan göra som ensam sjukgymnast i hela landet.

 

Vi måste avsluta med lite roligare information. Igår var vi på en av de bästa fester vi varit på. Ett poolparty i monsoonregn. Fri bar och 100 partysugna människor, där alla går all in trots vädret. En blöt, men otroligt rolig kväll med dans i poolen. Allt smink och hårstyling var förjäves, då det smetades ut på 5 sekunder. Taxiresa hem 03.30 i dyblöta kläder (ett tag badade vi t.om med kläderna på). Stackars taxichauffören.Stuk, korridorsfester, föreningsfester - ja, ALLT ni kan tänka er, SLÄNG ER I VÄGGEN. Det här kommer ni aldrig att slå. Monrovias nattliv levererar igen.

 

Hej allesammans!

Gårdagen var en effektiv dag på sjukhuset. Vi hade besök av två amerikaner som skulle lära oss en ny metod för att behanda patienter med fantomsmärta. Det var mycket lärorikt och första patienten grät av lycka. Hennes historia har minst sagt skrämt upp oss. Hon berättade att hon blivit biten av en myra på foten, vilket gav ett sår som aldrig läkte som det skulle. Efter att ha besökt ett flertal mottagningar kommer hon till JFK-hospital, där de konstaterar att såret är ordentligt infekterat. De plockade ut 29 likmaskar ur såret och konstaterade att hon behövde amputera bort benet. Hur mycket av denna historia som är sann är oklart, men det krävs inte mycket för att skrämma upp oss här nere. Den andra patienten hade till skillnad från den första patienten nyligen blivit amputerad och behandlingen gav därför inte honom en lika stor effekt. Patienten låg fortfarande på Traumaavdelningen och det var första gången vi behandade en patient på den avdelningen. Vi har tidigare varit där på besök, men då har vi inte blivit lika illa berörda som vi blev igår. Igår låg nämligen en liten flicka med ett stort skärsår på benet, som blödde rikligt. Samtidigt låg en ung kille och blev sydd öppet i rummet framför resten av patienterna. Vi är osäkra på om han hade fått någon smärtlindring, då han skrek av smärta. En sak vi har reagerat på här nere är hur likgiltigt folket är. Både personal, patienter och anhöriga. Folk amputeras åt höger och vänster, men det är sällan man ser de fälla en tår. Likaså tvingas mammorna brotta ned sina skrikande barn utan att verka illa berörda av situationen...

Vi hann även åka ut till det genuina liberia för att delta i en workshop om klumpfot, vilket är väldigt vanligt i landet. Det var mycket intressant att få träffa de olika patienterna, som var allt från nyfödda till tonåringar. På eftermiddagen ville våran hyresvärd visa oss West Point, vilket är monrovias slumområde. Han körde oss till en skola som han varit med och byggt upp. Våra nyfunna vänner har många gånger varnat oss för liberianerna och sagt att de alltid har en baktanke med relationen de skapar med oss. Unga och naiva som vi är, så har vi aldrig tagit dom på allvar. Förrän igår. Hela utflykten handlade nämligen om hur de behövde nya bidrag till skolan och hoppades på att vi två fattiga studenter skulle kunna stå för detta. Den pinsamma tystnaden som uppstår när rektorn frågar ”Can you help us with our foundings?”. Han ville även att vi skulle ta upp diskussionen hemma i Sverige…  Dagen avslutades med god mat hos kanadensaren Saad. Här fick vi veta att hemkörning av mat är gratis i monrovia.  Det här förändrar allt i och med att vi inte får vara ute när det är mörkt! I natt ersattes kackerlackan Ove av sin yngre vapendragare Yngve, som med gott samvete bosatte sig i badkaret. Natten förstörd.

Idag har varit en otroligt oproduktiv dag. Det har regnat hela dagen, vilket gör att patienterna inte dyker upp på mottagningen. Istället har vi sysselsatt oss med att lära ut svenska, spela ”vändtia” tills vi tröttnat och blivit bjudna på lunchdejt av killarna från bårhuset.  Det sistnämnda var ganska rörigt. Det började med att han vi trodde var ”Willie” tjatade till sig en lunch med Carolina (det som andra skulle tolka som ett nej, gör de inte här nere). Oklart om detta var en one-on-one dejt, tvingas Ida med även fast hon inte äter den liberianska maten. När ångesten når sitt klimax, börjar vi fundera på möjlig utväg för att slippa denna lunchdejt. Då vi inte hade några patienter, valde vi att gå hem tidigt från sjukhuset. På vägen hem gick vi förbi bårhuset för att avstyra lunchdejten. Det visade sig att killen vi trodde var ”Willie” faktiskt var någon annan, men att även den riktiga Willie plötsligt skulle följa med på dejten. Dubbedejt?!! Efter ett antal avböjningar från vår sida, lyckades vi ta oss därifrån. Lite okart om vi har en lunchdejt imorgon eller inte. Men säkert är att vi hädanefter ska använda oss av vår vän ”morris” på mottagningen och hänvisa alla friare till honom, då vi är ”his girls”. När vi kommer hem får vi ett sms som gör oss livrädda. Smset är från morris: ”Be very careful who u make friends with”. Vad hände på mottagningen efter att vi gick?!! Än har vi inte fått ett svar från morris angående vad han menade med sitt sms… Blir det en till sömnlös natt måntro?

Kram!

/Carolina&Ida

 

 

 

 

 

 

Hej allesammans! 

 

Ursäkta för bloggtorkan, vi skulle ha bloggat i lördags men med våran vanliga tur så har vi problem med datorn *Host*Carolina spillde vatten på tangentbordet*Host*.

 

I torsdags tog liberianerna Idas oskuld! Hon fick nämligen se sitt allra första lik. Vi blev nämligen inbjudna till bårhuset när de fick höra att Ida aldrig sett ett lik innan. Väldigt konstigt enligt dom...Vi gick nervöst in i rummet och tittade på kropparna på avstånd. Vad händer? Jo, de unga killarna som arbetar på bårhuset vill givetvis ta en bild tillsammans med oss. Framför fyra lik tvingas vi stå och posera framför kameran med ett krystat leende. Det var minst sagt en udda situation. 

 

Fredagen var en händelserik dag, både på gott och ont. Vi hade vår tyngsta dag på sjukhuset, där vi tvingades gå åt sidan för att inte gråta framför patienten och sjukgymnastassistenten. Patienten var nämligen en 6-årig pojke som behövde mobilisera armbågsleden. Sjukgymnastassistenten slet och drog i patientens arm utan resultat. Pojken grät och skrek av smärtan och hans mamma tvingades brotta ned sin son så att han skulle vara stilla. Det upplevdes som ett övergrepp och när pojken desperat försökte slita sig ifrån sjukgymnastassistenten genom att sparka med benen så fick vi kliva ut från rummet. Som sjukgymnasten sa i början på veckan så är vi svenskar inte vana att se smärta såsom de är här. Det märktes i fredags. men vad vore bloggen utan roliga händelser? Som ni vet så har vi haft lite problem med våran hyresvärd, då han lever enligt de afrikanska tiderna där "later" och "soon" betyder helt annat än vad de gör i Sverige. I fredags fick vi nog och påminde honom för tredje gången att vi saknade rinnande vatten. Han skickade tre män som "löste" problemet genom att höja vattentrycket. Resultatet? Översvämning när vi spolade toaletten. lite smått irriterade går vi dit och beklagar oss för hyresvärden som säger "I'm coming". Fortfarande har vi inte lärt oss tiden här nere. Vi får nämligen sitta och vänta i en timme. Till slut dyker han upp och tar bort locket på toalettens tank. Han spolar. Carolina fick hålla sig för skratt när den starka strålen sprutar rakt upp i ansiktet på honom. Syynd! Efter den här händelsen tog han vårat problem på allvar och skickade rörmokare till oss dagen därpå. Nu har vi kranvatten, men listan är än lång på saker som behöver åtgärdas. T.ex. saknar vi duschmunstycke som vi tjatat regelbundet om den senaste veckan.

På kvällen åt vi middag med ett gäng från den svenska ambassaden. Därefter besökte vi tre olika nattklubbar med våra nyfunna vänner. Det märktes att vi var nya i stan, då vi hade killar med hästsvans efter oss hela kvällen. Vi är inte vana vid att bli bjudna på drinkar så som det görs i utlandet, vilket resulterade i ganska mycket alkohol (4 shots på raken - ett nytt personligt bästa!). Vi kom hem runt 03.30 på lördagsmorgonen - en lyckad utgång med andra ord. Kvällen efter blev minst lika lyckad, då vi blev bortbjudna på grillning av personer vi träffade på fredagskvällen. 

 

På söndagen var vi på brunsch i Kandeja(?) för att fira Frida som fyllde år. Brunschen var god, men självklart lyckades vi hamna i en jobbig situation. En plånbok hade glömts hemma, vilket resulterade i att vi skamset fick låna pengar av födelsedagsbarnet (Tack, Frida!). Resten av dagen spelade vi kubb och beachvolleyboll på stranden samt badade i poolen. 

 

En väldigt händelserik och rolig helg - vi längtar redan till nästa!

 

Såhär duschar vi utan rinnande vatten...

Här har vi precis klivit av flygplanet i Monrovia och får hjälp av Tomas.

 

Hej allesammans!

Vi vet inte ens vart vi ska börja... Dagarna på sjukhuset är långt ifrån vad vi tänkt oss. Redan andra dagen fick vi tänka om helt när det gäller vad våran C-uppsats ska handla om.. I det här tempot kommer vi ingen vart. Våran sjukgymnasts tidsuppfattning skiljer sig något enormt från våran. Vi kan ta två fina exempel på vad som skett de senaste dagarna. I tisdags kommer Sam fram till oss och säger "I'll be back in 5-10 minutes. Okey?", varpå vi nickar. Tiden går... Ytterligare tid går... Vi sitter snällt och väntar på en bänk, svettandes i 30 graders värme. Efter lite mer än en timme så ger vi upp för dagen och går och letar efter Sam för att meddela honom att vi går hem. Vart hittar vi honom? I en liten städskrubb, sittandes med sin laptop i knät, surfandes... What?! Vi frågar vilken tid vi skall komma på onsdag och han svarar att vi ses samma tid som idag, 08.30 på morgonen. Shame on us, att vi inte lärde oss av dagens händelse. Nästa dag anländer vi på bestämd tid och får sitta och vänta i 30 minuter på Sam. När han väl anländer säger han "I have to go to the city, I'll be back. Okey?", varpå vi nickar och tänker "Vi kanske får sitta en timme?". Tiden går.... Ytterligare tid går.. Efter tre timmar frågar vi teknikern Morris vart Sam är. Han svarar att Sam är på Monrovias Universitet, där han studerar sociologi. Jaha??? Vi tror minsann att Sam missade att nämna den lilla detaljen. Ytterligare två timmar går och vi ger upp för dagen.

Men! Vi har inte bara suttit ned idag. Vi har lärt oss att hälsa på liberianskt vis, vi har skrivit lite frågor till vår handledare (stackars dig, Jenny) och haft vår första egna patient. Det sista låter väldigt trevligt, vilket det också var,MEN. Vi hade varit väldigt tydliga med Sam och påpekat att de första veckorna är vi endast där för att observera, så att vi undviker att påverka deras arbetssätt, då det är det vi ska skriva om. Vi behandlar stroke-patienten på vårat vis, något som skiljde sig enormt från det rehabassistenten gjorde innan (håller i patientens byxor och säger "Gå!". Patienten stapplar fram, snubblandes på sina egna ben). Vi tänkte "back to basics" och tränade sittbalansen, t.ex. genom att placera föremål utanför patientens understödsyta så att han fick sträcka sig efter föremålen. Vad händer?! Precis det vi ville undvika. När går för dagen ser vi hur rehabassistenten instruerar en annan stroke-patient med exakt samma övning och föremål som vi gjorde innan. SUCK!

Nu undrar ni säkert vad vi sysselsätter oss med utanför sjukhuset? Den frågan har vi också ställt oss många gånger... Men som tur är så har vi fått möjligheten att träffa några trevliga personer från svenska ambassaden. Igår var vi bortbjudna till Frida och Kristian på ett glas vin. Ikväll är vi bortbjudna på middag hos Kristina och hennes man. Så det blir tyvärr ingen matlagning på våran kokplatta ikväll heller, TYPISKT!! Det visar sig att det finns en pool i anslutning till våra grannar, den svenska ambassaden, som vi kan få besöka. Så nu vet vi vad vi ska göra på helgen, om vädret tillåter det.

En annan sak som vi har sysselsatt oss med, är att namnge våra husdjur. För tillfället har vi två ödlar, Åke och Bert, som vi faktiskt gillar. I natt fick vi en tillökning, när kackerlackan Ove gjorde sin trevliga entré..... En yrvaken Carolina välkomnade Ove klockan 04.00 på morgonen, inne i badrummet. Detta resulterade i en sömnlös natt. Ove är en väldigt blyg typ, så vi hade svårt att lokalisera honom på morgonen. Men till slut så fann Ida honom utanför ytterdörren, stående på huvudet med ena benet fasthängt i ett spindelnät. May he rest in peace...

 

KRAM!

Vilken glädje, när vi insåg att vi bor mitt emot den svenska ambassaden!

 

Sovrummet

 

 

Hej Allesammans!

 

Maten vi åt igår var super! Däremot råkade vi ut för en komisk sak som vi måste dela med oss av. När vi skulle betala kostade maten 21 USD, givetvis skulle vi dricksa och la, vad vi trodde var, 25 USD. Servitrisen hämtar pengarna och tittar på oss samidigt som hon säger: Nej, det kostar 21 USD, Var på vi svarar: Nej det är lugnt, resten är dricks till dig. Vi får insistera på att resten av pengarna var hennes för att maten var så god. Efter en stund viftar hon med 5-sedeln och säger: Det här är liberianska dollar, den är värdelös (1USD=75LD). Det kan vara värt att nämna för er att de 5 LD vi gav henne i dricks motsvarar strax under 50 öre... Carolina fick de liberianska dollarna tidigare under dagen när hon handlade i matbutiken. Innan det här inträffade visste vi inte ens att vi hade liberianska dollar på oss. Vi har nu fått lära oss att de liberianska dollarna används istället för cent, då dessa inte finns i Liberia. 

 

Första dagen på JFK-hospital har varit bra, med många nya intryck. "Sam", som är sjukgymnast på sjukhuset, arbetar tillsammans med 2 rehabassistenter. Tillsammans arbetar de på sjukhusets alla avdelningar. Idag hade vi introduktion med rundvandring på sjukhuset. Utöver detta fick vi vara med under två patientbesök, en armbågs- och en handledsfraktur som behövde mobiliseras. Sjukgymnasten använde sig av samma metoder som de vi lär oss i skolan, men utfördes ändå på ett annat vis. "Ni är inte vana vid smärta så som liberianska folket", sa Sam då han utförde traktioner på en liten pojke som grimaserade av smärta. Vi antar att han såg våra ansiktsuttryck... Och folk klagar på svensk sjukvård? HA! Då skulle de se vilken standard det är här nere. Vi svenskar klagar på sjukhusmaten, medan människorna här ligger med knappt en arms avstånd till nästa patient.

Sjukvården kostar mycket pengar här nere, vilket innebär att inte alla har råd. Det innebär också att människor söker vård sent, ofta när det är för sent. Som Sam sa "Antingen kommer folk hit för att försöka överleva eller för att dö" - väldigt svart eller vitt. 

 

Vad vore en reseblogg utan pinsamma (men roliga) situationer? En ortopedtekniker kommer fram och frågar oss "Are you christian?". "What a complicated question" svarar Carolina och börjar utveckla sin tro, där hon är döpt och konfirmerad, men inte troende. Han sitter som ett frågetecken och frågar därefter om vi tar illa vid oss när dom ber innan dagens start. Varpå Carolina svarar, utan att tänka, "GOD no!". Sam börjar gapskratta samtidigt som Carolina inser vad hon just sagt till ortopedteknikern som dessutom är pastor!! Många skrattade, men vi är osäkra om han tog illa upp.. 

 

På eftermiddagen besökte vi den svenska ambassaden. Nu har vi visat upp oss och har planer för fredag kväll. Då ska vi tillsammans med övriga svenskar (vilket inte är många i Monrovia), gå på en klubb där två svenskar ska DJa. Spännande! Det liberianska folket är väldigt hjälpsamma, något vi är ovana vid. Stackars Sam fick sitta med oss i 20 minuter medan vi pratade svenska med personalen på svenska ambassaden. Dessutom erbjöd han sig att hämta oss i taxi nästkommande dag för att vi skulle slippa gå 1 km till sjukhuset. Vi tackade artigt, men sa att det gick utmärkt för oss att gå den sträckan. 

 

KRAM!

 

 

Jösses vad tiden går! Imorgon sätter vi oss på flygplanet som tar oss mot Liberia. Förutom att packa så har vi en del att hinna med idag. Vi ska boka vår paketresa med safari+resa till Zanzibar samt flygresan hem från Tanzania. Vi tänkte dela med oss av våra två semesterveckor, så att ni förstår hur mycket vi längtar...

DAGSPRESENTATION

07 okt: Arusha - Lake Manyara
Efter frukost i Arusha möts ni upp av safarins representant. Ni åker direkt till Lake Manyara nationalpark där ni spenderar resten av dagen för gamedrive. Picknic-lunch i parken. Sen eftermiddag åker ni till Bougainvillea Lodge, 4*, för middag och övernattning.
Möjlighet att ändra till Ngorongoro farm house 4*, mot pristillägg.

08 okt: Lake Manyara - Serengeti
Efter frukost åker ni mot Serengeti National Park. På vägen har ni möjlighet att besöka en lokal masaiby (inträde ingår ej och betalas lokalt till masaibyn). Gamedrive på väg till tältcampen. Därefter middag och övernattning på Kenzan Luxury Mobile Camp, 3*.

09 okt: Serengeti
Tidig morgon åker ni ut på gamedrive i Serengeti. Ni återvänder till tältcampen för frukost. Sedan åker ni ut på gamedrive resten av dagen, med medhavd picknic-lunch. Möjlighet till ballongutfärd över Serengeti (kostar extra).Middag och övernattning på Kenzan Luxury Mobile Camp, 3*.

10 okt: Serengeti
Efter frukost åker vi på en halvdags gamedrive i Serengeti. Därefter lunch i campen. Därefter en eftermiddags gamedrive. Middag och övernattning på Kenzan Luxury Mobile Camp, 3*.

11 okt: Serengeti - Ngorongoro-kratern
Efter tidig frukost åker ni till Ngorongoro-kratern och det blir en halvdags gamedrive i kratern. Picknic-lunch i kratern. Sedan åker ni vidare mot Bougainvillea Lodge för middag och övernattning.
Möjlighet att ändra till Ngorongoro farm house 4*, mot pristillägg.

12 okt: Ngorongoro - Tarangire
Efter frukost åker vi vidare till Tarangire National Park för en heldags gamedrive med medhavd picknic-lunch. Middag och övernattning på Roika Tarangire tented lodge 4*

13 okt: Tarangire - Arusha
Efter frukost åker vi vidare till Arusha flygplats för att flyga till Zanzibar med Zan air kl: 14,00-15,20

13-20 okt
7 nätter på Zanzibar med boende på Langi Langi Bungalows, 1 garden bungalow inkl frukost: www.langilangizanzibar.com

20 okt
Transfer till flygplatsen.

Vi kommer inte att ha med oss våra vanliga telefoner under resan, så vill ni kontakta oss så är det via facebook, e-mail, bloggen eller via telefonnr +870776478011. Vi kommer att ha med oss en satellittelefon,där ni når oss genom att skicka ett sms till ovanstående nummer, så ringer vi upp er! Ni skickar gratis sms via http://connect.inmarsat.com/Services/Land/IsatPhone/SMS/sms.html

Nu ska jag återgå till packandet! Nästa gång vi skriver så har vi påbörjat våran resa... Herregud.

/ Carolina