Carolina&Idas resa

Hej allesammans!

Vi måste dela med oss av en ”rolig” händelse som skedde natten mot onsdag. De senaste tre dagarna har vi bott på ett ”tält camp” mitt ute i savannen. Vi var lite oroliga för de stora djuren som stryker utanför tältet om nätterna. Men det var i onödan! Vår värsta mardröm blev istället musen Diablo som ville värma sig hos oss inne i tältet. Diablo är ingen blygsam typ, utan tog för sig av Idas chips mitt i natten. Smaken är som baken och kanske var han inte särskilt förtjust i ”Hot Sweet Chili”, för han valde att klättra upp på nattduksbordet mitt i natten för att ta sig en titt på de olika tesorterna som fanns där. När han inte hittade något som föll honom i smaken så gav han ifrån sig ett fräs, vilket väckte oss. Vilken fräck typ, att väcka oss mitt i natten. Efter det kunde vi inte somna om, utan fick ligga vakna och lyssna på hans tassande och knaprande. Morgonen därpå frågar vakterna hur vi sovit, varpå vi svarar att det varit en sömnlös natt då vi haft en mus i tältet. De skrattar och svarar ”Ja, ni är ju ute i det vilda”. Jo tack, vi vet. I natt sover vi på hotell, vilket vi är tacksamma för då vi har en hel del sömn att ta igen.

Vi har en safaridag kvar, men vet inte hur det ska kunna slå det vi redan fått uppleva. Enligt vår guide har vi nämligen haft väldigt tur, då vi har sett de flesta djur och vissa även på riktigt nära håll. På söndag åker vi till Zanzibar, då blir det lata dagar på stranden! 

KRAM!
/ Carolina&Ida

Hej allesammans!

 

Nu befinner vi oss äntligen i Tanzania. Ni som har följt oss från starten vet att när det kommer till flygresor så stöter vi alltid på problem. Resan från Liberia till Tanzania var inget undantag. Här kommer hela berättelsen:

Som de flesta svenskar så vill vi vara ute i god tid och stiger därför upp 05.00 för att vara på flygplatsen 2 timmar innan planet lyfter. Det här var vi tvungna eftersom flygplatsen ligger 1 timme utanför Monrovia. Vi åkte till flygplatsen i 2 bilar, varav ena givetvis krånglar när vi närmar oss flygplatsen. Men vad gör det när vi befinner oss 10 minuter ifrån flygplatsen? Istället fick vi köra väldigt långsamt de sista minutrarna. När vi väl anländer till flygplatsen frågar vi vart vi ska checka in. Till svar får vi ett skratt ”Det bolaget flyger inte härifrån. Ni ska till Monrovia”. PANIK. Finns det en flygplats till?!! Paniken börjar smyga sig på när ytterligare två personer bekräftar att vi befinner oss på fel flygplats. I ren panik kastar vi oss in i bilarna men inser snabbt att ena bilen inte är körbar i den hastighet vi behöver färdas i. Det blir ett snabbt hej då till ena vännen, vi knölar in oss i den andra bilen och kör i ilfart. MEN. Vi kommer inte så långt innan vi inser att vi behöver tanka. Bensinmacken vid flygplatsen är smockfull och vi chansar på att vi åker förbi en annan mack på vägen (Frågan är om det är en slutsats i ett utvecklingsland?). Men någon gud hör våra böner och vi passerar en bensinmack. MEN. Får vi någon bensin? Det vet vi inte än idag, för bensinmätaren stod fortfarande på noll. Vi chansar och kör vidare. Vi passerar en tredje bensinmack och tänker att vi tar det säkra före det osäkra. Dumt val då att tjafsa med killen som betjänar bensinmacken, men samtidigt befogat då han tydligen aldrig hört uttrycket ”tid är pengar” och slöade lite väl mycket med tankningen. När vi kör vidare står mätarställningen fortfarande på noll. Med gasen i botten och enligt mätaren noll bensin i tanken, anländer vi till den lilla lilla flygplatsen i Monrovia (som för övrigt låg 5 minuter ifrån vårt boende). Det första vi får höra här är ”You’re late!” Jo tack, vi vet! När vi delar med oss av vår hemska morgon får alla sig ett gott skratt. Vi fick checka in! MEN! Tror ni att det tar slut här, så känner ni oss inte tillräckligt väl. När vi går igenom säkerhetskontrollen ber de om våra certifikat för gula febern. HOPPSAN, Idas ligger nämligen i hennes incheckade bagage (som dessutom är inplastat). Tack och lov så befinner vi oss i Liberia, vilket innebär att det inte var svårt att få fram i efterhand.

Vi mellanlandar i Ghana där vi måste checka in på vårt flyg som tar oss till Addis Ababa. Vi tyckte att vi hade haft tillräckligt med otur, men icke! Vi finns inte med i systemet, vilket innebär att vi inte finns med på passagerarlistan. Vi hade 20 minuter på oss innan flyget skulle gå, så när karln börjar hjälpa 10 personer samtidigt så blir vi stressade och vårt tålamod börjar ta slut. Till slut får vi ett handskrivet boardingkort och får stiga på planet. *Puh*. Skönt att vi slipper stressa i Addis Ababa där vi har 3 timmar mellan flygen, tänker vi. Eller?! Vi följer anvisningarna till terminal 2 som flygvärdinnorna informerat oss om. När vi anländer reagerar vi på att vårt flyg inte står med på skärmen på avgående flyg. Men vi ska åka så sent (00.50), så vi antar att det beror på att de sena flygen inte börjat visas än. Vi har ju gott om tid. När vi inser att de visar de tidiga morgonflygen frågar vi vid informationen om vart flyget till Kilimanjaro går och får svaret ”terminal 1”. Irriterade går vi till säkerhetskontrollen där de frågar oss vart vi ska, varpå vi svarar ”Kilimanjaro”. ”You are in a hurry!” svarar karln. Va?! Vi har ju 2,5 timme på oss säger vi. Han nickar och säger åt oss att vi måste gå före den långa kön till säkerhetskontrollen för att hinna. Som förvirrade höns leds vi förbi den långa kön, med irriterade resenärer när vi passerar dom. Stressade går vi barfota från säkerhetskontrollen till shuttlebussen (Vi hade ju bråttom?!). Väl där får vi vänta ensamma på bussen som ska ta oss till terminal 1. Busschauffören tar emot två stressade svenskor och meddelar oss skrattandes att vi inte alls har bråttom. Vi anländer till terminal 1 med 2 timmar tillgodo där vi får informationen att man behöver vara vid gaten 30 minuter innan avgångstid(?!!!). Vi hinner med andra ord äta middag i lugn och ro och spela plump tills vi ledsnar. När vi väl kommer på flyget så är det 40 minuter försenat TYPISKT.

Och om ni tror att det tar slut här så har ni fel. Vi anlände klockan 5 på morgonen och hade en 45 minuters bilfärd till hotellet. ”Vi sover i bilen” tänker vi. Men ICKE. För gräshoppan Bosse åkte snålskjuts. Ha nu i tanke att detta är en afrikansk gräshoppa, vilket innebär att den är större än de kackerlackor vi stött på i Liberia. Bosse upptäcktes först i Carolinas knä, men efterom det var kolsvart i bilen så viftades han bort utan någon större eftertanke. Värre var det när Carolina såg honom på nackstödet framför sig och insåg vad hon haft i knät. Värre blir det, eftersom Bosse hade spring i benen och inte ville sitta still. Stackars Ida förstod ingenting när Carolina slängde sig mot henne med en blandning av skratt och gråt. Ida fick hålla Carolina i handen under hela bilfärden. Inte kunde vi väl säga till vår guide att vi hade en stor insekt i bilen, vad skulle han tro om oss som skulle på safari och bo på savannen?!

 

Nu är det dag 5 och vi har hunnit med en hel del safari. Vi har bott på lyxhotel (i jämförelse med boendet i Liberia) och äter trerätters till middag varje dag. Vi har det bra med andra ord!

 

Hej allesammans!

 

Ännu en gång: ursäkta för den dåliga uppdateringen! Vi kan meddela er att vi i veckan har tagit en fika med Hussein. Detta resulterade i en erbjudan att få använda tvättstugan också, man tackar! Har vi sagt att gratis är gott?

 

Förra helgen bestod av flera dagsutflykter. Eftersom vi bara har en vecka kvar så har schemat varit fullspäckat. I lördags åkte vi till "Kpatawee", ett vattenfall som ligger en bit bort (5 timmars bilresa, enkel väg). Egentligen ligger det inte så långt bort, men eftersom vägarna är i ett sånt dåligt skick så tar det några extra timmar. Efter 5 plågsamma timmar i bilen så kommer vi äntligen fram och inser att de 5 sista kilometrarna dit består av översvämmade vägar. Vi ställdes inför ett dilemma: Gå igenom skogen eller vända och åka hem? Vilket alternativ tror ni att vi valde? Vi körde till närmaste "by" i förhoppning om att få hjälp att ta oss dit och människorna pekade inåt skogen och sa "kör över åkern så kommer ni lite närmare". YES, tänkte vi. Nu löser det sig! MEN. Runt hörnet väntade nästa översvämmade väg. Vi fick gå sista biten. Men det var det värt. Äventydliga som vi är så var vi tvugna att ta oss så nära som möjligt till vattenfallet. Vi ålade oss ut över ett betongrör a la "Fångarna på fortet" för att få fina bilder med kamerorna.Vi hade hoppats på en lugn hemfärd, men så blev det inte. Efter halva vägen ville några liberianer åka med på flaket hem. "4 stycken får åka med" säger vi. När vi till slut anlände i Monrovia släppte vi av 8 liberianer. 

På söndagen tog vi oss till Monkey Island, vilken upplevelse! Kanske hade vi låga förväntningar, för vi väntade oss små apor på en ö, men möttes istället av stora schimpanser. Vissa tokigare än andra, som försökte ta sig ut till båten och kastade kokosnötter på oss (AJ?!). Försmak på safari, nu vill vi ha mer!

 

 

Denna vecka har varit relativt lugn med korta dagar på  sjukhuset. Men man är inte så kaxig när man har feber i Afrika, vilket Ida dessvärre fått uppleva. 

 

Vi må ha varit goda vänner redan innan vi åkte till Afrika, men nu har våran vänskap nått nya höjder. Häromdagen fick vi uppleva vårt mest intima ögonblick hittills ihop. Detta då Carolina sträckte sig efter telefonen som låg intill Ida, samtidigt som Ida böjde sig framåt för att äta från sin pizza. Ögonblicket varade i ett par sekunder, men kändes längre än så. Där satt vi nämligen med ögonkontakt, på ett avstånd där det hade räckt med att någon putat på läpparna för att det ska ha resulterat i en kyss. Ögonblicket passerade och vi inser att händer det inte nu så kommer det aldrig att hända. Vi är och kommer alltid att förbli endast vänner. 

 

Med denna bild i huvudet avslutar vi inlägget med nyheten att några vänner anordnar en "hejdå"-fest till oss imorgon. Spännande!