Gratis är gott!
Är dom små så får man ta två!
Bildbomb - del 6lib
I need an African man, a strong black man!
Bildbomb - del 5
VIP - såna är vi!
Hej allesammans!
Veckan började med det vanliga morgonmötet. Men det här mötet blev inte som de andra. Då den liberianska engelskan är väldigt svår att förstå, så vet vi inte vad som gick fel, men mötet avslutades med det tredje världskriget. Av det lilla vi förstod så handlade det om utskrivning av hjälpmedel. Det sjuka är att det högljudda bråket skedde framför patienterna. Och ingen verkar bry sig? Och som om detta inte var nog, så skulle dom idag (torsdag) ha ett möte om incidenten. Det inleddes med att chefen sa att det var oacceptabelt att bråka framför patienterna. Vad händer? Efter att alla ber om ursäkt drar bråket igång igen, ännu en gång framför patienterna. Har dom kommit fram till något? Vi tror inte det.
Hur ska vi klara oss när vi kommer hem?? Nu har vi vant oss med en livsstill där vi behandlas som kändisar. Vart vi än går är det folk som stirrar, pekar, vinkar, visslar, hälsar och ropar komplimanger efter oss. Häromdagen skulle vi till Cellcom och fixa internet. Vi hade fått höra att det här är en bökig process som ofta tar flera timmar. Taxichauffören sa att det kunde ta flera timmar, beroende på hur mycket folk som är där. I måndags när vi skulle dit var det strålande sol och vi var riktigt otaggade på att spendera eftermiddagen inomhus. När vi kommer dit ser vi att det är fullsmockat och vi antar det värsta. MEN. Vad händer?? Ivriga försäljare springer fram till oss och försöker sälja på oss de dyraste paketet. Vi säger att vi är ute efter det billigaste paketet, men trots detta är vi ändå eftertraktade kunder. Försäljarna börjar nämligen öppet att bråka om vem som ska hjälpa oss. En dragkamp om vår dongel startar. Väldigt pinsamt. Den större försäljaren vinner dragkampen och tar med oss till väntrummet. Det är smockfulllt. Men vad gör det när man är en ung svensk tjej i Liberia? Vi får nämligen gå före alla andra kunder och använda oss av ”business line”. Vi är klara inom 10 minuter. Behöver vi nämna att internet suger?? Eftermiddagen spenderades i strålande sol vid poolen.
I tisdags jobbade vi på vår allmänbildning och blev experter inom economic development, micro-insurance och rroman gypsies. Vi var nämligen på ”Nerd night”, där olika presentationer hölls. Mycket intressant! Men kvällens höjdpunkt var när bordet bredvid oss beställde in en födelsedagstårta till ett av sällskapet. Vi fick givetvis smaka och ÅÅ vad vi njöt. Bästa chokladtårtan EVER.
För övrigt så har nedräkningen börjat!!!! Nedräkningen till när våra extraföräldrar kommer hem med våran långa lista av svenskt godis. MUMS!!!!!!!!!!
Och sist men inte minst, Ida har en bekännelse...
Mamma Maria, igår gjorde Ida det hon lovade dig att inte göra, förlåt förlåt förlåt.. Hon åkte motorcykel i Liberia... Men Carolina slapp hämta henne på bårhuset så det gick bra!
Pappa Lars, du behöver inte vara orolig, Carolina har inte åkt motorcykel.. än...
KRAM!
/Carolina&Ida
Kackerlackor i sängen!!!
Vi avslutar inlägget med ett par bilder från förra veckan.
Party like a rockstar
Hej allesammans!
Idag har vi gjort stan! Vi vågade oss ut med våran inhemska guide och vakt från compoundet, Prince. Stackarn fick följa med oss från butik till butik i 35 graders värme. Ni ska veta, att det är inte enkelt att shoppa i Monrovia. Men är man envis så kan man hitta en nål i en höstack och komma hem med ett helt okej klädesplagg. Det var väldigt skönt att kunna gå på stan utan att ha en massa karlar efter sig. Prince skrämmer bort dom!
Alla vet att charmen med att resa är att man upptäcker och provar på nya saker. Men hur många kan säga att de festat med FN-trupper, där männen är i samma ålder som ens egna föräldrar? Förra lördagen skulle bli en ganska lugn kväll, med en fest hos FN-volontärerna, men slutade på en kinesisk nattklubb med gungande dansgolv, där ”Papa Marino” och hans partners in crime betalade drink efter drink. Och kvällen slutade inte här… VARNING!! Vill ni inte bli besvikna på oss, var vänlig sluta läsa här.
Som sagt, så blev det en del dricka för alla inblandade, även chauffören….. Ni som känner oss, vet att vi är ansvarsfulla tjejer. Eller hur? MEN. Den kinesiska nattklubben låg ca 15 minuters bilfärd från stan. ”Papa Marino” som agerade chaufför, hade druckit en hel del… (Vi går inte in på detaljer). Inte nog med det, vi satt 5 personer i baksätet. Förlåt mamma och pappa. MEN VI ÖVERLEVDE!
Alla tyckte att vi var fjantiga (alla kom från olika nationer och där är det inte lika strängt med att dricka och köra). Men vi vill inte hamna på JFK-hospital, så det där gör vi inte om! Till vårat försvar så ringde vi vår taxichaufför, även fast alla tyckte att vi var löjliga, men han sov… Papa Marino erbjöd att ordna Idas 23-årsfest, men vi tackade snällt nej… Vi ska ju faktiskt äta tårta!
KRAM!
/libCarolina&Ida
Vi lever!
Hej Allesammans!
Många undrar hur vi har det här nere och ni skulle bara veta.. Vi må kanske inte ha en dusch och har en och en annan kackerlacka till husdjur (har vi berättat att vi fått tillökning? Kackerlackan Orvar och råttan Robert). Vi var ju tvungna att ersätta kackerlackorna Ove och Ynge och ödlorna Åke och Bert (RIP). Men vi har det bra och mycket är tack vare våra extraföräldrar som tar så väl hand om oss. Inte nog med att Kristina och Per förser oss med mat, erbjuder sig att handla med svenskt godis till Liberia åt oss, utan vi har till och med fått en egen tvättdag hos dom. När vi saknar våra föräldrar hemma (vilket vi faktiskt gör, åtminstonde ibland……), kan vi gå hem till Kristina och Per och bli omhändertagna. Så föräldrar, lärare och Jossan: Ni behöver inte oroa er för oss! Den här veckan har vi också börjat ta oss friheten att besöka den Svenska ambassadens pool. Väldigt praktiskt, då den ligger 10 meter från vårat Compound. Lite vardagslyx sådär.
Ikväll ska vi äta middag med de nya svenskarna, Anna och Charlotte. De är två studenter från Lund som ska praktikera på Action aid i 6(!!!) månader. Världen är allt liten, för det visar sig att Carolina och Anna gått på samma skola tillsammans i Sollentuna. Efter middagen blir det (såklart) party party. Juan fyller år!
KRAM!
/ Carolina&Idalib
Kan man lära gamla hundar att sitta? NEJ
Hej allesammans!
Oops, we did it again… Ännu en gång har vi varit exemplariska svenskar, som aldrig kan lära sig den Liberianska tiden, utan är så punktliga. I måndags spöregnade det när vi skulle till sjukhuset. Precis innan vi skulle gå, får vi ett samtal från vår omtänksamma sjukgymnast, Sam. Han tyckte synd om oss som skulle behöva gå en 10 minuter lång promenad till sjukhuset i spöregnet. Istället erbjöd han sig att hämta oss med sin bil. ”GUD, så snällt”, tänkte vi. ”I’ll pick you up in 10 minutes”. Vi väntade inomhus i 10 minuter, innan vi klev utanför dörren. Vi vill ju inte bli blöta! Vad händer?? Jo. Vi står och väntar i spöregnet i 20 minuter. Helt dyblöta, väljer vi att gå tillbaka och vänta på vår veranda. 5 minuter senare får vi ett sms som lyder ”Don’t worry, I’ll come for you”. 10 minuter senare ringer det på telefonen ”I’ll be there in 5 minutes”. Med den liberianska klockan i bakhuvudet, går vi ut 10 minuter senare. Vad händer?? Det lilla torra vi blivit under väntan, försvinner snabbt då vi står i spöregnet i 15 minuter till. När Sam väl anländer säger han ”Oh, you’re so wet!”. Vad hade han förväntat sig? Det slutade med att vi anlände till sjukhuset 1 timme försent, betydligt blötare än vad vi varit om vi valt att promenera i regnet till sjukhuset. Som grädden på moset, satt alla och väntade på oss. Vi var faktiskt en timme sena till måndagsmötet. Oops.
KRAM!
/ Carolina&Idaili
Ida är förlovad!
Alla våra friare har försvunnit! Ett nej är tydligen ett nej, även i Liberia. Fast, nej och nej… För att slippa lunchdejten så fick vi dra till med att Ida är förlåvad (Grattis Anton!!) och Carolina har en pojkvän (Vem är du??).
Den här veckan ska vi börja arbeta lite mer självständigt på sjukhuset. Vi började veckan med att delta i läkarstudenternas ”ground round”. Jösses, vilken pers för eleverna! De har sin ground round varje dag mellan 9-12 där de går runt bland sina patienter och blir korsförhörda av sina lärare om allt från mediciners verkningsmekanism till hur en undersökning ska gå till. Nu när vi ska börja arbeta lite mer självständigt, vill vi göra det på vårat sätt, vilket innebär att vi sett till att få delta i läkarnas överrapportering för att få mer information om patienterna. Det som vi ser som självklart, tycker Sam är underligt. ”Ska ni vara med varje dag?!”. Själv så använder han och sjukgymnastassistenterna en annan teknik. De går runt på avdelningen och tittar bakom skynket till varje säng och avgör med ett ögonkast om det är en potentiell patient.
Trots att mycket skiljer svensk och liberiansk sjukgymnastik åt så går det inte att förneka att Sam är väldigt medicinskt kunnig. Inte så konstigt egentligen, då det är en lång process för att bli sjukgymnast, där han dessutom är utbildad sjuksköterska och sjukgymnastassistent. Vi var med om en händelse på akuten, där en medvetslös patient kom in. Sam påbörjade undersökningen medan läkarna stod bredvid. När läkaren väl ingrep tittade han på patientens ögon och sa något i stil med ”He’s in chock. Take him to the other ward”. Mannen körs ut i rullstol av de anhöriga(?!!), men Sam stannar dom och får läkarna att inse att läget är kritiskt och att de bör undersökas på plats. Mannen slängs upp på en brits, där kläderna slits av och han undersöks öppet framför alla andra patienter. I den situationen kände vi oss ganska hjälplösa och var utanför vår trygghetszon..
KRAM!
/ Carolina&Ida