Bildbomb - del 7
Se upp för kokosnötter!
Är dom små så får man ta två!
Bildbomb - del 6lib
I need an African man, a strong black man!
VIP - såna är vi!
Hej allesammans!
Veckan började med det vanliga morgonmötet. Men det här mötet blev inte som de andra. Då den liberianska engelskan är väldigt svår att förstå, så vet vi inte vad som gick fel, men mötet avslutades med det tredje världskriget. Av det lilla vi förstod så handlade det om utskrivning av hjälpmedel. Det sjuka är att det högljudda bråket skedde framför patienterna. Och ingen verkar bry sig? Och som om detta inte var nog, så skulle dom idag (torsdag) ha ett möte om incidenten. Det inleddes med att chefen sa att det var oacceptabelt att bråka framför patienterna. Vad händer? Efter att alla ber om ursäkt drar bråket igång igen, ännu en gång framför patienterna. Har dom kommit fram till något? Vi tror inte det.
Hur ska vi klara oss när vi kommer hem?? Nu har vi vant oss med en livsstill där vi behandlas som kändisar. Vart vi än går är det folk som stirrar, pekar, vinkar, visslar, hälsar och ropar komplimanger efter oss. Häromdagen skulle vi till Cellcom och fixa internet. Vi hade fått höra att det här är en bökig process som ofta tar flera timmar. Taxichauffören sa att det kunde ta flera timmar, beroende på hur mycket folk som är där. I måndags när vi skulle dit var det strålande sol och vi var riktigt otaggade på att spendera eftermiddagen inomhus. När vi kommer dit ser vi att det är fullsmockat och vi antar det värsta. MEN. Vad händer?? Ivriga försäljare springer fram till oss och försöker sälja på oss de dyraste paketet. Vi säger att vi är ute efter det billigaste paketet, men trots detta är vi ändå eftertraktade kunder. Försäljarna börjar nämligen öppet att bråka om vem som ska hjälpa oss. En dragkamp om vår dongel startar. Väldigt pinsamt. Den större försäljaren vinner dragkampen och tar med oss till väntrummet. Det är smockfulllt. Men vad gör det när man är en ung svensk tjej i Liberia? Vi får nämligen gå före alla andra kunder och använda oss av ”business line”. Vi är klara inom 10 minuter. Behöver vi nämna att internet suger?? Eftermiddagen spenderades i strålande sol vid poolen.
I tisdags jobbade vi på vår allmänbildning och blev experter inom economic development, micro-insurance och rroman gypsies. Vi var nämligen på ”Nerd night”, där olika presentationer hölls. Mycket intressant! Men kvällens höjdpunkt var när bordet bredvid oss beställde in en födelsedagstårta till ett av sällskapet. Vi fick givetvis smaka och ÅÅ vad vi njöt. Bästa chokladtårtan EVER.
För övrigt så har nedräkningen börjat!!!! Nedräkningen till när våra extraföräldrar kommer hem med våran långa lista av svenskt godis. MUMS!!!!!!!!!!
Och sist men inte minst, Ida har en bekännelse...
Mamma Maria, igår gjorde Ida det hon lovade dig att inte göra, förlåt förlåt förlåt.. Hon åkte motorcykel i Liberia... Men Carolina slapp hämta henne på bårhuset så det gick bra!
Pappa Lars, du behöver inte vara orolig, Carolina har inte åkt motorcykel.. än...
KRAM!
/Carolina&Ida
Kackerlackor i sängen!!!
Vi avslutar inlägget med ett par bilder från förra veckan.
Party like a rockstar
Hej allesammans!
Idag har vi gjort stan! Vi vågade oss ut med våran inhemska guide och vakt från compoundet, Prince. Stackarn fick följa med oss från butik till butik i 35 graders värme. Ni ska veta, att det är inte enkelt att shoppa i Monrovia. Men är man envis så kan man hitta en nål i en höstack och komma hem med ett helt okej klädesplagg. Det var väldigt skönt att kunna gå på stan utan att ha en massa karlar efter sig. Prince skrämmer bort dom!
Alla vet att charmen med att resa är att man upptäcker och provar på nya saker. Men hur många kan säga att de festat med FN-trupper, där männen är i samma ålder som ens egna föräldrar? Förra lördagen skulle bli en ganska lugn kväll, med en fest hos FN-volontärerna, men slutade på en kinesisk nattklubb med gungande dansgolv, där ”Papa Marino” och hans partners in crime betalade drink efter drink. Och kvällen slutade inte här… VARNING!! Vill ni inte bli besvikna på oss, var vänlig sluta läsa här.
Som sagt, så blev det en del dricka för alla inblandade, även chauffören….. Ni som känner oss, vet att vi är ansvarsfulla tjejer. Eller hur? MEN. Den kinesiska nattklubben låg ca 15 minuters bilfärd från stan. ”Papa Marino” som agerade chaufför, hade druckit en hel del… (Vi går inte in på detaljer). Inte nog med det, vi satt 5 personer i baksätet. Förlåt mamma och pappa. MEN VI ÖVERLEVDE!
Alla tyckte att vi var fjantiga (alla kom från olika nationer och där är det inte lika strängt med att dricka och köra). Men vi vill inte hamna på JFK-hospital, så det där gör vi inte om! Till vårat försvar så ringde vi vår taxichaufför, även fast alla tyckte att vi var löjliga, men han sov… Papa Marino erbjöd att ordna Idas 23-årsfest, men vi tackade snällt nej… Vi ska ju faktiskt äta tårta!
KRAM!
/libCarolina&Ida
Vi lever!
Hej Allesammans!
Många undrar hur vi har det här nere och ni skulle bara veta.. Vi må kanske inte ha en dusch och har en och en annan kackerlacka till husdjur (har vi berättat att vi fått tillökning? Kackerlackan Orvar och råttan Robert). Vi var ju tvungna att ersätta kackerlackorna Ove och Ynge och ödlorna Åke och Bert (RIP). Men vi har det bra och mycket är tack vare våra extraföräldrar som tar så väl hand om oss. Inte nog med att Kristina och Per förser oss med mat, erbjuder sig att handla med svenskt godis till Liberia åt oss, utan vi har till och med fått en egen tvättdag hos dom. När vi saknar våra föräldrar hemma (vilket vi faktiskt gör, åtminstonde ibland……), kan vi gå hem till Kristina och Per och bli omhändertagna. Så föräldrar, lärare och Jossan: Ni behöver inte oroa er för oss! Den här veckan har vi också börjat ta oss friheten att besöka den Svenska ambassadens pool. Väldigt praktiskt, då den ligger 10 meter från vårat Compound. Lite vardagslyx sådär.
Ikväll ska vi äta middag med de nya svenskarna, Anna och Charlotte. De är två studenter från Lund som ska praktikera på Action aid i 6(!!!) månader. Världen är allt liten, för det visar sig att Carolina och Anna gått på samma skola tillsammans i Sollentuna. Efter middagen blir det (såklart) party party. Juan fyller år!
KRAM!
/ Carolina&Idalib
Kan man lära gamla hundar att sitta? NEJ
Hej allesammans!
Oops, we did it again… Ännu en gång har vi varit exemplariska svenskar, som aldrig kan lära sig den Liberianska tiden, utan är så punktliga. I måndags spöregnade det när vi skulle till sjukhuset. Precis innan vi skulle gå, får vi ett samtal från vår omtänksamma sjukgymnast, Sam. Han tyckte synd om oss som skulle behöva gå en 10 minuter lång promenad till sjukhuset i spöregnet. Istället erbjöd han sig att hämta oss med sin bil. ”GUD, så snällt”, tänkte vi. ”I’ll pick you up in 10 minutes”. Vi väntade inomhus i 10 minuter, innan vi klev utanför dörren. Vi vill ju inte bli blöta! Vad händer?? Jo. Vi står och väntar i spöregnet i 20 minuter. Helt dyblöta, väljer vi att gå tillbaka och vänta på vår veranda. 5 minuter senare får vi ett sms som lyder ”Don’t worry, I’ll come for you”. 10 minuter senare ringer det på telefonen ”I’ll be there in 5 minutes”. Med den liberianska klockan i bakhuvudet, går vi ut 10 minuter senare. Vad händer?? Det lilla torra vi blivit under väntan, försvinner snabbt då vi står i spöregnet i 15 minuter till. När Sam väl anländer säger han ”Oh, you’re so wet!”. Vad hade han förväntat sig? Det slutade med att vi anlände till sjukhuset 1 timme försent, betydligt blötare än vad vi varit om vi valt att promenera i regnet till sjukhuset. Som grädden på moset, satt alla och väntade på oss. Vi var faktiskt en timme sena till måndagsmötet. Oops.
KRAM!
/ Carolina&Idaili
Ida är förlovad!
Alla våra friare har försvunnit! Ett nej är tydligen ett nej, även i Liberia. Fast, nej och nej… För att slippa lunchdejten så fick vi dra till med att Ida är förlåvad (Grattis Anton!!) och Carolina har en pojkvän (Vem är du??).
Den här veckan ska vi börja arbeta lite mer självständigt på sjukhuset. Vi började veckan med att delta i läkarstudenternas ”ground round”. Jösses, vilken pers för eleverna! De har sin ground round varje dag mellan 9-12 där de går runt bland sina patienter och blir korsförhörda av sina lärare om allt från mediciners verkningsmekanism till hur en undersökning ska gå till. Nu när vi ska börja arbeta lite mer självständigt, vill vi göra det på vårat sätt, vilket innebär att vi sett till att få delta i läkarnas överrapportering för att få mer information om patienterna. Det som vi ser som självklart, tycker Sam är underligt. ”Ska ni vara med varje dag?!”. Själv så använder han och sjukgymnastassistenterna en annan teknik. De går runt på avdelningen och tittar bakom skynket till varje säng och avgör med ett ögonkast om det är en potentiell patient.
Trots att mycket skiljer svensk och liberiansk sjukgymnastik åt så går det inte att förneka att Sam är väldigt medicinskt kunnig. Inte så konstigt egentligen, då det är en lång process för att bli sjukgymnast, där han dessutom är utbildad sjuksköterska och sjukgymnastassistent. Vi var med om en händelse på akuten, där en medvetslös patient kom in. Sam påbörjade undersökningen medan läkarna stod bredvid. När läkaren väl ingrep tittade han på patientens ögon och sa något i stil med ”He’s in chock. Take him to the other ward”. Mannen körs ut i rullstol av de anhöriga(?!!), men Sam stannar dom och får läkarna att inse att läget är kritiskt och att de bör undersökas på plats. Mannen slängs upp på en brits, där kläderna slits av och han undersöks öppet framför alla andra patienter. I den situationen kände vi oss ganska hjälplösa och var utanför vår trygghetszon..
KRAM!
/ Carolina&Ida
Bildbomb - del 4
... Det blev flera sömnlösa nätter.
Kan en prins finnas på bårhuset?
Hej allesammans!
Gårdagen var en effektiv dag på sjukhuset. Vi hade besök av två amerikaner som skulle lära oss en ny metod för att behanda patienter med fantomsmärta. Det var mycket lärorikt och första patienten grät av lycka. Hennes historia har minst sagt skrämt upp oss. Hon berättade att hon blivit biten av en myra på foten, vilket gav ett sår som aldrig läkte som det skulle. Efter att ha besökt ett flertal mottagningar kommer hon till JFK-hospital, där de konstaterar att såret är ordentligt infekterat. De plockade ut 29 likmaskar ur såret och konstaterade att hon behövde amputera bort benet. Hur mycket av denna historia som är sann är oklart, men det krävs inte mycket för att skrämma upp oss här nere. Den andra patienten hade till skillnad från den första patienten nyligen blivit amputerad och behandlingen gav därför inte honom en lika stor effekt. Patienten låg fortfarande på Traumaavdelningen och det var första gången vi behandade en patient på den avdelningen. Vi har tidigare varit där på besök, men då har vi inte blivit lika illa berörda som vi blev igår. Igår låg nämligen en liten flicka med ett stort skärsår på benet, som blödde rikligt. Samtidigt låg en ung kille och blev sydd öppet i rummet framför resten av patienterna. Vi är osäkra på om han hade fått någon smärtlindring, då han skrek av smärta. En sak vi har reagerat på här nere är hur likgiltigt folket är. Både personal, patienter och anhöriga. Folk amputeras åt höger och vänster, men det är sällan man ser de fälla en tår. Likaså tvingas mammorna brotta ned sina skrikande barn utan att verka illa berörda av situationen...
Vi hann även åka ut till det genuina liberia för att delta i en workshop om klumpfot, vilket är väldigt vanligt i landet. Det var mycket intressant att få träffa de olika patienterna, som var allt från nyfödda till tonåringar. På eftermiddagen ville våran hyresvärd visa oss West Point, vilket är monrovias slumområde. Han körde oss till en skola som han varit med och byggt upp. Våra nyfunna vänner har många gånger varnat oss för liberianerna och sagt att de alltid har en baktanke med relationen de skapar med oss. Unga och naiva som vi är, så har vi aldrig tagit dom på allvar. Förrän igår. Hela utflykten handlade nämligen om hur de behövde nya bidrag till skolan och hoppades på att vi två fattiga studenter skulle kunna stå för detta. Den pinsamma tystnaden som uppstår när rektorn frågar ”Can you help us with our foundings?”. Han ville även att vi skulle ta upp diskussionen hemma i Sverige… Dagen avslutades med god mat hos kanadensaren Saad. Här fick vi veta att hemkörning av mat är gratis i monrovia. Det här förändrar allt i och med att vi inte får vara ute när det är mörkt! I natt ersattes kackerlackan Ove av sin yngre vapendragare Yngve, som med gott samvete bosatte sig i badkaret. Natten förstörd.
Idag har varit en otroligt oproduktiv dag. Det har regnat hela dagen, vilket gör att patienterna inte dyker upp på mottagningen. Istället har vi sysselsatt oss med att lära ut svenska, spela ”vändtia” tills vi tröttnat och blivit bjudna på lunchdejt av killarna från bårhuset. Det sistnämnda var ganska rörigt. Det började med att han vi trodde var ”Willie” tjatade till sig en lunch med Carolina (det som andra skulle tolka som ett nej, gör de inte här nere). Oklart om detta var en one-on-one dejt, tvingas Ida med även fast hon inte äter den liberianska maten. När ångesten når sitt klimax, börjar vi fundera på möjlig utväg för att slippa denna lunchdejt. Då vi inte hade några patienter, valde vi att gå hem tidigt från sjukhuset. På vägen hem gick vi förbi bårhuset för att avstyra lunchdejten. Det visade sig att killen vi trodde var ”Willie” faktiskt var någon annan, men att även den riktiga Willie plötsligt skulle följa med på dejten. Dubbedejt?!! Efter ett antal avböjningar från vår sida, lyckades vi ta oss därifrån. Lite okart om vi har en lunchdejt imorgon eller inte. Men säkert är att vi hädanefter ska använda oss av vår vän ”morris” på mottagningen och hänvisa alla friare till honom, då vi är ”his girls”. När vi kommer hem får vi ett sms som gör oss livrädda. Smset är från morris: ”Be very careful who u make friends with”. Vad hände på mottagningen efter att vi gick?!! Än har vi inte fått ett svar från morris angående vad han menade med sitt sms… Blir det en till sömnlös natt måntro?
Kram!
/Carolina&Ida
Sorryio för att vi inte har bloggat den senaste tiden...
Bildbomb - del 3
Tid är pengar?
Vi vet inte ens vart vi ska börja... Dagarna på sjukhuset är långt ifrån vad vi tänkt oss. Redan andra dagen fick vi tänka om helt när det gäller vad våran C-uppsats ska handla om.. I det här tempot kommer vi ingen vart. Våran sjukgymnasts tidsuppfattning skiljer sig något enormt från våran. Vi kan ta två fina exempel på vad som skett de senaste dagarna. I tisdags kommer Sam fram till oss och säger "I'll be back in 5-10 minutes. Okey?", varpå vi nickar. Tiden går... Ytterligare tid går... Vi sitter snällt och väntar på en bänk, svettandes i 30 graders värme. Efter lite mer än en timme så ger vi upp för dagen och går och letar efter Sam för att meddela honom att vi går hem. Vart hittar vi honom? I en liten städskrubb, sittandes med sin laptop i knät, surfandes... What?! Vi frågar vilken tid vi skall komma på onsdag och han svarar att vi ses samma tid som idag, 08.30 på morgonen. Shame on us, att vi inte lärde oss av dagens händelse. Nästa dag anländer vi på bestämd tid och får sitta och vänta i 30 minuter på Sam. När han väl anländer säger han "I have to go to the city, I'll be back. Okey?", varpå vi nickar och tänker "Vi kanske får sitta en timme?". Tiden går.... Ytterligare tid går.. Efter tre timmar frågar vi teknikern Morris vart Sam är. Han svarar att Sam är på Monrovias Universitet, där han studerar sociologi. Jaha??? Vi tror minsann att Sam missade att nämna den lilla detaljen. Ytterligare två timmar går och vi ger upp för dagen.
Men! Vi har inte bara suttit ned idag. Vi har lärt oss att hälsa på liberianskt vis, vi har skrivit lite frågor till vår handledare (stackars dig, Jenny) och haft vår första egna patient. Det sista låter väldigt trevligt, vilket det också var,MEN. Vi hade varit väldigt tydliga med Sam och påpekat att de första veckorna är vi endast där för att observera, så att vi undviker att påverka deras arbetssätt, då det är det vi ska skriva om. Vi behandlar stroke-patienten på vårat vis, något som skiljde sig enormt från det rehabassistenten gjorde innan (håller i patientens byxor och säger "Gå!". Patienten stapplar fram, snubblandes på sina egna ben). Vi tänkte "back to basics" och tränade sittbalansen, t.ex. genom att placera föremål utanför patientens understödsyta så att han fick sträcka sig efter föremålen. Vad händer?! Precis det vi ville undvika. När går för dagen ser vi hur rehabassistenten instruerar en annan stroke-patient med exakt samma övning och föremål som vi gjorde innan. SUCK!
Nu undrar ni säkert vad vi sysselsätter oss med utanför sjukhuset? Den frågan har vi också ställt oss många gånger... Men som tur är så har vi fått möjligheten att träffa några trevliga personer från svenska ambassaden. Igår var vi bortbjudna till Frida och Kristian på ett glas vin. Ikväll är vi bortbjudna på middag hos Kristina och hennes man. Så det blir tyvärr ingen matlagning på våran kokplatta ikväll heller, TYPISKT!! Det visar sig att det finns en pool i anslutning till våra grannar, den svenska ambassaden, som vi kan få besöka. Så nu vet vi vad vi ska göra på helgen, om vädret tillåter det.
En annan sak som vi har sysselsatt oss med, är att namnge våra husdjur. För tillfället har vi två ödlar, Åke och Bert, som vi faktiskt gillar. I natt fick vi en tillökning, när kackerlackan Ove gjorde sin trevliga entré..... En yrvaken Carolina välkomnade Ove klockan 04.00 på morgonen, inne i badrummet. Detta resulterade i en sömnlös natt. Ove är en väldigt blyg typ, så vi hade svårt att lokalisera honom på morgonen. Men till slut så fann Ida honom utanför ytterdörren, stående på huvudet med ena benet fasthängt i ett spindelnät. May he rest in peace...
Dag 2 - Intro på JFK
Dag 1 - Äntligen framme!
Hej allesammans!
Nu befinner vi äntligen oss i Monrovia, men vilken resa vi haft! Allt började med en försening av flyget mellan Casablanca - Monrovia, vilket afrikanerna valde att lösa på sitt vis... För det första så hade flygplansvärdinnorna en väldigt svårförstådd dialekt, dessutom förstod de inte vad vi sa. Detta resulterade i att vi inte klev av med de andra medresenärerna när vi ankom till Monrovia. Flighten skulle gå via Freetown, men eftersom flyget var försenat så valde de att hoppa över mellanlandningen. Detta innebär som sagt att vi satt kvar på flygplanet, då vi trodde att vi befann oss i Freetown när vi egentligen redan var framme i Monrovia. Efter att ha frågat 3 gånger om vart vi befann oss, fick vi lämna planet för en 2-minuters bussresa, för att sedan stiga på samma(?!!!!) flygplan igen. Här kontrollerar de vårt boardingkort för andra gången. När nya resenärer kliver på flygplanet och vi ser att vi faktiskt befinner oss i Monrovia, kommer paniken som ett slag i ansiktet. "Ska vi av här?!!". Vi frågar den nya besättningen och medresenärerna vart planet ska flyga och får svaret "CASABLANCA". Vi fick skulden för att befinna oss på fel plan, trots att det var samma kärring som hade kontrollerat våra boardingkort två gånger tidigare och sagt "välkomna ombord". När vi armbågar oss fram förbi passagerarna som boardar planet, upptäcker Tomas från kanarieöarna att även han befinner sig i våran situation. Det var tur det, för Tomas hjälpte oss att ta kontakt med vår kontaktperson i Liberia och gav oss skjuts in till Monrovia (dock hade vi ett ögonblick i bilen då vi var säkra på att det var nu vi skulle bli kidnappade). Vilken pers!!
.... Men. Nu befinner vi oss på vårt "underbara" guesthouse, utan fungerande vattensystem. Vi är klibbiga som aldrig förr, men det är trots allt 30 grader här. Vädret har varit skiftande, från sol till lätta regnskurar. Under första dagen i Monrovia har vi hunnit strosa runt i stan och spenderat tid tillsammans med våran kontaktperson, Aaron.
Imorgon besöker vi JFK-hospital, där vi ska gå vid sidan av sjukgymnasten Samuel Hennings från Kenya. Vi är lite nervösa och vet inte riktigt vad vi ska vänta oss.. Snart ska vi äta middag på stan för att fira att vi kommit fram till Liberia oskadda. Detta gör vi med indisk mat ;)
Vi har ett väldigt långsamt internet, så en bildbomb kommer så småningom!
KRAM!
/ Carolina&Ida